I en krönika skriver en DN-journalisten Jenny Nordlander om det hat som möter speciellt kvinnor som skriver.

I texten nämns en kandidatuppsats från JMG där studenterna har undersökt hur journalister bemöts.

Hon skriver:

"I kandidatuppsatsen ”För lite kuk?” av Linnea Andersson och Kaisa Andersson på JMG uppgår andelen män som, i rollen som krönikör, fått kränkande kommentarer till 72 procent. För kvinnor är siffran 76 procent. Synd med så hög andel men upplyftande lika mellan könen. Vad som sedan framkommer är i vilken grad män och kvinnor får ta emot olika typer av kränkningar och – hur de reagerar på dem.

41 procent bland kvinnorna i undersökningen uppger att de ”någon gång i månaden” eller oftare får kommentarer som är riktade mot deras kön. Samma siffra bland männen uppges vara 5 procent. Det mest alarmerande resultatet är hur många som faktiskt övervägt att sluta som krönikörer på grund av det här: en femtedel av de kvinnliga deltagarna. Det tyder på att det är ett arbetsmiljöproblem. Samma siffra bland männen är 3 procent."

Problemet har tidigare tagits upp i det mediegranskande programmet Medierna.
Frågan är; vad gör redaktionsledningar för att komma tillrätta med detta problem? Vad gör arbetsgivaren?
För detta är ett demokratiskt problem.
Och det drabbar på olika sätt.

Det drabbar det fåtalet kvinnliga kommentatorerna som är ute i media elektroniska fält och går emot könskonservatister och kvinnohatare.Även om de värsta kränkningarna tas bort , ibland efter ett antal timmar, så har det ändå skett. Hatet har fått stå öppet.

Men det är inte det enda.
De som går emot de antifeministiska rasistiska ( ja det är alltid samma kategori män) dreven blir också okynnesanmälda och det företag som sköter den s k modereringen går på finten gång på gång.Kvar ligger EN åsiktsmassa.
Nu är det ytterst få som ägnar sig åt kommentering, men eftersom det främst är de hatiska så är det märkligt att de ska vara de enda som får höras. Där har media ett ansvar som de inte tar.

Hur påverkar det medias kvinnliga medarbetare?

Vidare finns det en del att fundera över hur media idag väljer att skildra kvinnor och män. Unga kvinnokroppar används i reklam i dag på ett ohöljt sätt så att korven i Simrishamn i bleknar och artiklar om utvik avlöser varandra.
Media underhåller rätten att se kvinnan som ett objekt. Gång på gång.

I en debattartikel i AB, skriver företrädare för kvinnojourer om att media exploaterar våldtäkter, dvs i media är våldtäkter = överfallsvåldtäkter. De som är insatta vet att den övervägande delen av sexuella övergrepp sker i någon typ av relation, på festen, i förhållandet eller så är det en kill"kompis" som byter skepnad och blir gärningsman.

Att media gång på gång skriver om EN typ av våldtäkter kan om man är konspiratorisk få läsaren att tro att media , förutom att vilja få ekonomisk vinning på dessa brott, också underhåller föreställningen om att kvinnan bör hålla sig hemma.

Gärningsmännen problematiseras aldrig, vilken kvinnosyn de har ochvilken  föreställning om mäns rätt som driver dem. Vilket behov av makt och kontroll över kvinnor de har.
Men kvinnor och flickor förstår den underliggande meningen. Det är i hemmet de är säkra.

Vilket alltså både är falskt och könskonservativt.

Och  de återkommande reportagen om husliga sysslor som passande för kvinnor avlöser varandra.. Som i Sveriges Radios "Husmorskolan". Inte anno 1912 utan 2012.
Media fylls med tips om att baka sex (alltid sex) sorters kakor, om att gifta sig med överdådiga bröllop a la kändisar, och att  få hjälp med  det tekniska av en man, som kvinnor vill enligt media.  Manliga krönikörer skriver om kärringar och sportbilagorna, dessa maskulint osande domäner, har sex-adds. Ännu.

Allt detta, och mycket mer, signalerar dagligen att kvinnan har ett värde och detta värde finns i kroppen och att inte ta plats med annat än med sådant som tillkommer kvinnor historiskt.

Kvinnor ska vara i det privata livet, inte i det offentliga.
Då blir man en "Offentlig kvinna".

Så sa man runt sekelskiftet, de offentliga kvinnorna var "liderliga" och skökor och skulle kontrolleras av männen.
De skulle i och för sig  finnas för männen, men de var de, kvinnorna, inte männen, som skulle kränkas.
Det var de, kvinnorna, som kränktes för sitt kön.
De privata kvinnorna i hemmen som var tysta och inte tog plats på något sätt, de klarade sig från kränkningar, i all fall verbala och i alla fall i folkmun.

Har vi kommit så mycket längre?
Mer än hundra år senare?
Får kvinnor vara offentliga kvinnor utan att kränkas sexuellt?

Vad förmedlar egentligen media själva, alltså mellan varven med dessa kvinnliga krönikörers tydliggörande av strukturerna?
I slutet av 1800-talet ville media, däribland det relativt nystartade Aftonbladet, inte alls att uppdelningen av kvinnor skulle upphöra. Media ville ha status quo, det som skulle var som förut med kontrollen av kvinnor. De offentliga kränktes, för männens sexualitets skull, och de privata, de som tog hand om männens vardagliga behov,  lämnades ifred.

Spelar media samma roll idag?  Vill de framför allt ha samma ordning som alltid, inte utmana den manliga tolkningsföreträdet av hur världen ska se ut?

Läs boken:

"Offentliga kvinnor" av Yvonne Svanström och jämför med dagens situation.

Männen som kränker finns kvar, de har bara så många fler möjligheter nu: att vara anonyma och att hämta styrka i broderskapet och dess sekelgamla könspolitiska ideologi.

De offentliga kvinnorna som tycker och utmanar får kränkas än idag för sitt kön och sin sexualitet.

Men privata följsamma tysta kvinnor klarar sig ifrån angreppen. De som inte sticker ut.

Belinda Olsson kritiseras för att hon skrivit en krönika där hon går SD:s ärenden.

Hon påstår att man i  media är rädda för att kritisera islam.

Vad har hon fått det ifrån?

Man vågar bara kritiserar islam och muslimska mäns kvinnosyn.

Inget "moskéreportage" med dold kamera görs ibland svenska könskonservativa  män och hur de ser på kvinnor.

De som översvämmar nätet och anser sig ha rätt att kommentera kvinnors kroppar, som hånar målsägande i Assangefallet, som hotar och hatar alla kvinnor som tar sig ton.

Media vågar inte knysta ett ord som kan reta upp dessa svenska  män på nätet.

Man vågar inte överhuvudtaget inte skriva ordet pappa eller ens man  i samband med brott och våldtäkt.

Om det inte är en invandrare.

När invandrare begår sexualbrott så excellerar pressen, när svenska fina män gör det så  läggs locket på snabbt och effektivt.  Som i Lindbergfallet. Har Belinda Olsson och Debatt diskuterat det någon gång?

Belinda Olsson undrar var alla feminister fanns när det gäller moskéreportaget .

Hon väljer att inte förstå och därmed går hon SD till mötes.

Förmodligen begriper hon inte bättre, men det är ingen ursäkt.

Belinda Olsson kallar sig själv feminist.

Det är ungefär som när Göran Persson kallade sig feminist, ordet förlorar sin betydelse.

För hon har inte heller förstått någonting av vad feminism är.

Vad ordet förpliktigar till.

 Hon tror att hon är  feminist för att hon kallar sig det, inte för vad hon står för och vad hon omfattar av strukturellt förtryck.

Man kallar sig inte feminist för att det är lite hippt lite så där, utan för att man arbetar för kvinnors rätt till  liv, säkerhet, hälsa och värdighet. Alltid.

I själva  verket har hon inte förstått någonting av strukturer.

För  hur brukar det se ut i hennes eget program Debatt?

Har Belinda filmat det med dold kamera?

Har hon studerat detta lika kristiskt, vågar media prata  om hur hon upprätthåller kvinnoföraktande strukturer själv? Som den svenska kvinna hon är?

I Debatt är det männens arena och där gäller stereotypa könsroller, ungefär som i de dolda moskéreportagen.

Men det har hon inte märkt, för det är hon för upptagen av i sin egen roll som " frisinnad" och fördomsfull.

Där är det männen som uttalar sig där och kvinnorna får endast ta plats när det handlar om kropp, skönhet, barbie och hemmafruar.

Låt oss exemplifiera hur det kan låta. 

Debatt 10.11 2011.

Först intervju med Ranelid. (Aldrig har motsvarade beundrarporträtt gjorts med en kvinna i Debatt för så ser ju media ut - det glömde Belinda Olsson nämna i sin islamkritik)

Sedan diskussion  om ishockeyvåld. Inget om vilka strukturer det består utav, ingen  kvinna fick höras, det var männens machoämne.  Totalt.  11 män var inblandade i olika omgångar.

När männens våldsutövning sker  är det männens monopol som gäller.  Att det kunde  handla om mansrollen berördes inte.

Sedan fick två kvinnor ta plats - då handlade det om BH-skyltar. Även då fick en man tycka till.

Secdan om Caremaaffären och ytterligare män.

Totalt, 16 män 4 kvinnor, varav minst tre diskuterade kvinnobröst.

Så brukar det se ut vare sig det är om polska lastbilschaufförer , HQ-tidningen, bistånd,  koranbränning, ungdomsvåld eller till och med ett ämne som svensk skola.

Debatt är männens arena.

Kvinnor är med när det handlar om tex plastikoperationer eller hen ordet dock.  Eller som sagt hemmafruar.

I Debatt diskuteras även  pappors diskriminering utifrån ett enda fall, som dessutom är felaktigt framställt.

Ingen kvinna fick bemöta det fallet. Det gjorde inte debatt-Belinda något.

 Hon lät sig också villigt duperas av en nätorganiserad papparättsrörelse och deras mailbombande.

Så går Olsson  maskulinitetsrörelserna  till mötes men då handlade det om svenska män och inte muslimska.

I Ring p1 tycker Belinda Olsson att försäljning av kvinno-kroppar är en kul grej,  det vill säga att män ringer in och vill kunna köpa kvinnor.  Hon uttrycker att "svenska bordeller" är ett hett ämne.

Detta utifrån mäns syn på "sex" och våldtäkt,  men svenska män då, inte muslimska.

Inte ett ord från" feministen" Belinda om vilket kvinnoförtryck som prostitution handlar om.

Inte ett enda kritiskt ord. Tvärtom  - hon t o m uppmuntrade dem.

Frågan är -vad hade hon sagt om det varit muslimer?

Denna Debatt-medarbetare anser sig ha rätt att kalla sig feminist.

Det är en skymf mot ordet.

Men NU anser hon sig dessutom  ha rätt att kritisera svenska feminister.

Hon som inte ens vet vad ordet könsmaktsordning innebär, hon som själv bidrar till kvinnors underordning och som  motarbetar kvinnors rätt till säkerhet och värdighet.

Med " feminister" som Belinda Olsson behövs inga kvinnoföraktande konservativa nätmän - hon gör jobbet både åt både sexistiska och rasistiska krafter.

Och sen när har Belinda Olsson på något sätt hjälpt kvinnor - någon gång?

Med eller utan dold kamera?

Viljan att nu hjälpa förtryckta kvinnor framstår som ett djupt hyckleri  för precis som SD så gäller det

enbart de  " andra " kvinnorna mot de "andra" männen. De svenska männen går fria.

Det är just därför hon och andra förmenta media-demokrater som-ska-säga- sanningen inte inser att de motarbetar kvinnors rätt och därmed allas  lika värde oavsett religion eller kön.

Så nu har Belinda Olsson har gett det svenska hyckleriet ett nytt ansikte.

I en krönika skriver Anna Laestadius Larsson om vilken syn på vad sexualitet är som är rådande idag.

Samma syn som var rådande även på medeltiden då kvinnor ansågs njuta av "sex".

Sex var då som nu lika med mannens uppfattning om sex: erektion, penetration och utlösning.

Häpnadsväckande att vi inte har kommit längre, men så är det.

Berättelsen om vad kvinnlig sexualitet är  får inte berättas.  Den får inte ta plats.

Fortfarande är sex i media lika med mannens tolkningsföreträde.

Varför är kvinnans mångfacetterade och egna sexualitet så skrämmande?

Den struktur som innehåller flest nervändar och därmed ger mest njutning sitter hos kvinnan.

När clitoris uppmärksammandes i en bok på 70-talet kom strax efter en bok om "G-punkten".

Då skrev Playboy att mannens befriats från feminismens  tyranni.

För mannen var allt annat än fokus på penetrerande sex ett hot.

Fortfarande idag ser man artiklar som häpnadsväckande slår fast att nu NU! har

 man (återigen ) hittat G-punkten.

2012 blir det en stor rubrik i media.

Det här är återigen en kidnappning av berättelsen om kvinnans sexualitet.

Den görs om för  passa mannens norm.

Clitoris är ett  stort organ, två trådar löper bakåt runt urinblåsan inne i kroppen,

G-punkten är alltså en del av clitoris.

Hur många kvinnor känner till sin egen sexualitet?

Hur många män vet något om kvinnans sexualitet?

Det finns på nätet forum där män forfarande hävdar att det är

kvinnor som älskar sex som prostituerar sig. 

Den urgamla myten är nödvändig för att lätta dessa mäns skam-  för vem har hittat på

ordet "glädjeflickor"?

Men de som vet allra minst om kvinnor är de som inte ens klarar möta kvinnor utan att ha

en social  och ekonomisk underordning mellan  sig och kvinnans kropp.

Hur ska de begripa något av vad en kvinna är?

Kanske behöver  det  patriakala samhället så hårdnackat hålla fast vid myten om vad sex är.

Hur skulle man annars kunna döma i våldtäktsmål?

Hur skulle man döma om kvinnans sexualitet var en allmän spridd kunskap - OCH en norm för

vad sexualitet är för kvinnor?

Skulle man överhuvudtaget kunna ifrågasätta om en våldtagen kvinna var frivillig eller om

 hon" inbjöd" eller om hon sa nej,  om normen var kvinnans verkliga njutning och inte mannens?

På medeltiden komplicerades bilden av en våldtäkt om kvinnan ansågs njuta, vad denna

njutning bestod utav förstod man inte. Det gör man inte ens idag.

Nu när vi är så upplysta om sex.

Där inte ens tonårsflickor vet vad hur den egna kroppen fungerar.

De tror ju på samhället som fortplantar myten: att sex är lika med

att vara med om en killes penetrering.  Först då har man varit med om "sex".

Varför kommer vi inte längre på 2000-talet än där vi var på medeltiden?

Vad är bästa" bilsexet"?

Vad är bästa "morgonsexet"?

Vad är "sex" på galoppbanan?

Vad är "taxisex"?

Vems "sex"?

Svaret på de här frågorna innebär ett omkullkastande  av allt vi nu tror är sant.

Inte undra på att det är hotfullt.

I DN skrivs en artikelserie om övergrepp på barn.

Idag  i en artikel om att köp av sexuell handling av barn sällan leder till fällande dom.

Det är ett otroligt viktigt tema eftersom det drabbar de allra mest sårbara i vårt samhälle

och är det allra värsta utnyttjandet  som sker mot barn:  att man betalar för deras kroppar.

Prostitution är till sitt väsen ett behov av makt och kontroll av andra.

När det sker mot barn och minderåriga så förstärkts detta  ytterligare.

De män som köper är helt upptagna av att förklara för sig att det hela handlar om fri vilja, allt

är så frivilligt och ingen blir "skadad" ,  att de som säljer sina kroppar gör det för pengar.

"Betalar inte jag gör någon annan det?

Och betalar de har de rätt att göra vad som helst.

Betalningen täcker uppkomna skador.

Det ligger alltid i prostitutionen natur: den som betalar  bestämmer allt.
Det gällde på 1800talet  - det gäller idag.

Men idag  hjälper nätet till att träffa likasinnade och få en normalisering av de egna handlingarna.

Man träffas i dessa imaginära  herrklubbar.

 "Välkommen till din sexköpsoskuld som det utrycks." när nya torskar söker sig dit och berättar

om vad de gjort. Andra finner stöd för att begå övergrepp. Bilder och recensioner utbytts.

Allt handlar om rätten för män att köpa kroppar, aldrig vilka.

Eller hur de man köper mår av behandlingen.

Dom existerar inte som människor, bara som  kroppar. Man köper en "tjänst".

Att det innebär en kropp och ett medvetande hos en annan individ är tabu att nämna.

Liksom ordet prostitution.

Det går en tunn linje mellan våldtäkt och att betala för en kropp.

Betalningen  kan också komma efter en genomförd våldtäkt.

Det förekommer vid övergrepp på barn att de "mutas" med  gåvor.

Det är ett sätt att vänja barnet vid att sexualitet är en fråga om att ge sin kropp mot en gåva eller

ersättning, en skola i prostitution.

Undanflykterna vid åtal och i domstolen  är många.

"Jag visste att det var prostitution, jag trodde det var vanligt samlag"

Att det är en stor en ålderskillnad, ibland  på 50 år, verkar inte spela någon roll.

"Jag visste inte  att hon var så ung."

Men han har inte brytt sig heller om att försäkra sig om hur det ligger till.

"Det har bara hänt en gång"

Vilket är givetvis ovidkommande oavsett om det är sant eller inte, men det kan påverka, mer

eller mindre omedvetet, domstolar idag.

"Det var hon som ville, jag ville egentligen inte."

Det var hon , ibland ett barn på 14 eller yngre som förledde den vuxne mannen.

Eller så spelar förövaren på sympatin hos rätten.

"Jag ångrar mig så".

"Vad ska hända med mitt jobb nu"

"Mitt liv är förstört"

Gärningsmän har fått mildare dom för att de förlorat jobbet, se tex här.

Det säger en del om domstolars värderingar när de tar hänsyn till förövarens offermentalitet.

Den åtalade kan t om få sympati i rätten om han börjar gråta - lagom.

Är han tillräckligt ångerfull så händer ibland det omvända -  förövaren blir ett offer.

Om han ber om ursäkt kan tex domstolar ömka honom.

Sådant händer i sexualbrottsrelaterad brottslighet.

Skulle det kunna hända i narkotikarelaterad brottslighet.

Rån? Misshandel?

Vem tar hänsyn till offrets framtid?

Vem tar hänsyn till en förstörd barndom?

Framtida problem att få och sköta ett jobb?

Vem tar hänsyn till framtida problem att lita på människor?

Vem tar hänsyn till risken att falla tillbaka i prostitution för att döva skammen och

för att man anser att man inte är värd något bättre?

Eller - är det själva tanken, att få på det sättet få tillgång till framtida kvinnor i prostitution?

Som om samhällets, utan att veta om det,  alltid ska försäkra sig om att ha en kader av redan

 fallna kvinnor att kunna gå till - när män anses behöva det?

Vårt samhälle har en tendens  att ömka gärningsmän som

gråter ut. Det ligger som ett  osynligt  raster över den mediala  berättelsen.

Gärningsmän  skriver t o m  böcker om hur dåligt DE mår.

Och att det är en orsaken  till att de  utnyttjat svagare grupper sexuellt.

Det är det inte:

Det är och förblir en värdering hur man utnyttjar andra sexuellt.

Men detta uppträder gång på gång i media, misstänkta och dömda får ge sin syn på händelser.

Oemotsagt.

Vem ska säga emot dem?

Så våra domstolar är en spegelbild av vårt samhälle - för detta synsätt att gärningsmän är offer 

när de begår övergrepp finns även i vårt rättsväsende.

Men våra domstolar ska vara en garant för ALLAS lika värde och ha större krav på sig än att tillåta ömkande av gärningsmän. Det är skillnaden.

Det här förskjutandet av offer och förövare gäller inte endast vid köp av sexuell

handling av barn.

Det finns även  vid våldtäktsåtal både mot barn och vuxna, kvinnomisshandelsåtal och vid prostitutionsrelaterad brottslighet.

Förekommer betalning träder dessutom ett urgammalt synsätt in - något händer i  de

mentala rättsliga kulisserna.

Det  osynliga rastret läggs över  igen- århundraden av maktens rätt att tolka vad som skett.

Rätten ursäktar gärningsmän  om det finns pengar inblandat.

Detta är ett mönster som har så gamla anor att vi spårar det långt tillbaka till medeltidens

 rättsväsende, att kvinnan  eller flickan var medskyldiga vid våldtäkt.

En kvinna eller flicka som blivit våldtagen var ofta en hårsmån från att dömas själv för hor.

Särskilt om hon var fel offer och betett sig fel.

Fel enligt de män som tolkade verkligeheten.

Har mycket har ändrats egentligen?

När man friar samtliga våldtäktsmän när en 14årig flicka blir våldtagen? Se här och här.

Eller när rätten väljer att lyssna mer på en vuxen man än ett barn?  Som här.

Har vi kommit så mycket längre från medeltidens synsätt på skuld i sexualmål?

Vårt  samhälle ser  annorlunda ut, vi använder  andra ord, vi  tror vi  har ett modernt synsätt på könen.

Men ordet hora i samhällets vokabulär  lever kvar  som en kollektiv skuld på offret.

Och vid sexualbrott sker alltför ofta en snabb mental transport tillbaka i århundradena  -skuld och

mäns sexuella rätt blir plötsligt ibland  skrämmande lika idag 2012 som  på medeltiden.

Händelsen med tårtan utformad som en svart kvinna fortsätter.

Idag publiceras en kulturartikel om detta på DN.

Författaren  drar paralleller till amerikanska  soldaters övergrepp under krigföring i andra länder.

Han skriver om rasism men inte med ett enda ord om att det inte bara är en svart människa  - utan också en kvinna.

Men vad visar tårtkroppen egentligen  här ?

Är det en bild av alla de  övergrepp på talibaner eller på andra inhemska milisgrupper som begås av utländska soldater?

Eller är det inte en bild av det totala ofattbart  stora antalet grymma våldtäkter som ständigt pågår i krig?

Där kvinnokroppen är offer.

Där kvinnors underliv konsumeras, både bildligt och bokstavligt.

För att de är de andra. De exotiska andra.

Där finns de  under decennier nedtystade övergreppen som amerikanska och andra soldater gjort sig skyldiga

till på kvinnor,  för att de anser sig ha rätt till det.

Det vidmakthålls genom  det totala  osynliggörandet  som fortsätter på kultursidan idag och

genom hela den här debatten.

Att det är en kvinnas underliv försvinner helt och vad det betyder att det försvinner.

Det är en tårta som inte syns  på bilden - den döljs under. En osynlig.

Amerikanska soldater som just nämns  i artikeln, har i allra högsta grad gjort sig skyldiga

till övergrepp - på just underliv.

Borde inte det dyka upp, åtminstone också?

Det är amerikanska soldater som  sett till att  Thailands kvinnor och flickor  våldtas och konsumeras än idag.

Grunden till det las under Vietnamkriget, då landet blev deras permissionsland nummer ett, på bekvämt avstånd

från krigets fält i Vietnam. Över 100.000 soldater  behövde förses med  kvinnor som avslappningsmedel från skräckfyllda upplevelser.  Landets kvinnor räckte inte till så det transporterades in unga flickor från grannländerna

som boskap eller -  varför inte  - som tårtkroppar.

Ledningen i landet blev förstås rikligt belönad av Amerikas försvar för sin välvillighet att ordna fram kroppar.

Man skar till det man behövde och idag fullföljer, bland andra, även svenska män denna tårtunderlivskonsumtion.

Men - ingen tårta bakas för dessa unga kvinnor och flickor, inget blödande underliv får synliggöra detta etniska förtryck.

 Thailand, detta våldtagna land där kvinnor är varor, skulle ensamt kunna vara anledningen  till att denna kvinnas

blödande tårtunderliv exponeras för allmän beskådan, precis som sker  i barerna i Pattaya och på andra ställen i turistparadiset.

Där som även svenska män konsumerar tredje världens fattiga "underlägsna"  kvinnor.

En rasism och exotism  om sker öppet och alla vet om det.  ÄNDÅ försvinner det nu.

Och för att bli ännu tydligare; svenska  FN-soldater i Kongo på 60-talet konsumerade  just negresser. Där behövs  inte ens  tårtkvinnokroppen  omvandlas till någon  annan etnicitet, då räcker det med Afrikas svarta kvinnokropp.

Och det behövs inte ens amerikaner  -det räcker med svenskar.

Under Balkankriget uppmärksammades massvåldtäkterna som alltid begås i konflikter och krig, som

en grym  följd och som en konsekvens av mäns rätt till konsumtion av kvinnokroppar.

Men Östeuropas fattiga  kvinnor lider än idag av detta, då de utgör stommen av de som konsumeras  i

Europas bordeller. Som i Tyskland eller Nederländerna. Även där av svenska män.

Att artikeln fullständigt bortser från denna verklighet är ett tecken så gott som något på det man inte talar om.

Det är inte rasism, för det talas det om öppet. 

Varför är det en kvinna? Varför inte en man?

Varför fortplantas bilden av kvinnokroppen som en fond  för annat,  genom århundraden fram till idag?

För att det är normaliserad sexism och exotism:

Det är alla  de miljontals underliv som konsumerats och som fortfarande konsumeras i det etniska

och könsmässiga förtrycket.

Baksidan av 30 grader i februari.

Så detta blödande underliv med det skräckfyllda utrycket i ansiktet, är mer än något annat en  påminnelse om de

våldtäkter  som begåtts av alla främmande makter och överlägsna grupper  som upprätthålls än idag.

Och som får pågå.

För de får inte ens vara med som en ingrediens i debatten om denna tårta.

En konstnär har gjort en installation som föreställer en tårta utformad som en negress där inkråmet är blodfärgat.

I SvD, DN, DN, SR, AB

När man skär i underlivet på kvinnan, så skriker konstnären.

Kulturminister skär med ett leende i denna blodröda massa under skriken.

Obehagligt av flera skäl.

Men också rörigt för här rörs olika skikt i vårt samhälle ihop.

Men allt ALLT kokar ner till en enda sak:

En sexististiskt verk.

Kön och ras brukar röras ihop. Men det hör ihop på ett så intrikat samhälleligt plan att vi inte ens alltid ser det.

Afrosvenskarnas förening protesterar mot rasism. Men då missar dom en sak.

För konstnären, själv afrosvensk, reagerar med det vanliga: "Skulle jag vara  rasistisk?"

Så sitter dom där och stångas och missar målet.

Att det är sexism.

Hiphopen brukar användas sig av samma medel, sexualiserade svarta kvinnokroppar i rad.

Ingen afrovensk eller annan förening av samma slag protesterar mot det.

Men det är precis samma sak som med den här tårtan.

Svarta kvinnokroppar, som konsumeras av både svarta och vita män.

Som något självklart men  precis samma företeelse i grunden.

För en tid sedan kom en debatt om sexism i operavärlden igång som fortfarande är levande och  

förhoppningsvis kan leda till en förbättring i den konstformen.

Det började med att en kulturrecensent uttalade sig om en operaföreställning och fortsatte med ett grovt.

sexistiskt påhopp på facebook av dramaturgen och andra män.  Expressens recensent om detta här.

Den aktuella dramaturgen är alltså homosexuell.

Han förvarade sig då mot sexistanklagelserna med att han var homosexuell, hur kan han vara sexistisk?

Hans svar i Expressen här.

Ett tidigare inlägg behandlade detta här.

Men det ger inget frikort, tvärtom, som framförts flera gånger i debatten så använder en

del av homosex-rörelsen kvinnokroppen som ett redskap för att uttrycka sin sexualitet.

Kvinnokroppen objektifieras alltså dubbelt.

Björn Wiman, krönikör i DN tog upp detta.

Även i det här fallet med den nakna kvinnokroppen som blöder kommer den här aspekten in.

Det har helts glömts bort i sammanhanget.

Se en delvis klargörande debattartikel här.

Det är bara att dra parallellerna till operavärldens diskussion för att se att även i detta

konstutryck använder den homosexuella konstnären kvinnokroppen som ett redskap.

Kvinnokroppen, naken, blödande, är bara en rolig sak.

Han går då både i  hiphopens och operavärldens fotspår.

Men det här är känsligt - få verkar våga ta upp det annat än i operavärlden då.

Det gäller att förstå vad det är som händer nu när allt rörs ihop och förenklas;

Att det handlar om sexism. Ren illande  blodröd sexism.

Både från en afrosvensk man och en homosexuell man. Samtidigt.

Men det handlar  om att kvinnokroppen är ett redskap.

Detta borde en minister hinna uppfatta för att man ska känna förtroende för denne.

Men få som skrivit om detta och greppar vad det egentligen handlar om.

Ras OCH kön där kvinnokroppen alltid, som vanligt,  alltid drar kortaste strået.

En historia på Göteborgsoperan rullas upp som har sitt ursprung i en facebookkommunikation.

Bakgrunden är  återgivet i här i GP.

I fredagens Expressen skrev opera­kritikern Gunilla Brodrej på kultursidorna om operasexismen och att hon blivit påhoppad på Facebook.

Hon nämner bland andra Operans dramaturg, Göran Gademan, och en solist i ensemblen, och tidskriften Operas chefredaktör Sören Tranberg, som delaktiga i nätdiskussionen. Så här refererades samtalet i Facebookstråden:

NN: ”Tror att hon behöver ett rejält kylskåpsknull”.

Göran Gademan: ”Där satte du fingret på den ömma punkten, NN”.

Operasångare: ”Hon har nog fått för lite …”

Sören Tranberg: ”Ömma punkten: Kylskåpshandtaget, eller...”

Göran Gademan: ”hahaha”.

Vuxna mäns konversation - bäst att förtydliga.

Vuxna män från operavärlden.

Det har har lett till förvecklingar.

GP:s  kulturskribent skriver följande

Problemet är uppenbarligen inte kommentarerna i sig och den människosyn de speglar utan att rollerna sammanblandats, att den unkna synen blottats för en offentlighet.
I själva verket är det precis tvärtom.

Det faktum att rollerna sammanblandats, att dessa kommentarer spreds till omvärlden är utmärkt. Det tvingar Göteborgsoperans ledning att ta itu med ett problem som tveklöst finns. Det inträffade måste bli startskottet för en bredare och djupare diskussion inom Göteborgsoperan. En diskussion som inte i första hand handlar om sociala medier, utan om grundläggande värderingar. Att det finns en del att arbeta med torde vara ställt utom allt rimligt tvivel.

Och kommunalrådet Jan Hallberg, tillika vice ordförande i styrelsen för Operan, uttalar sig i följande artikel.

Men:

Göteborgsoperan lägger locket på efter några pliktskyldiga floskler.

.....håller Operan också på att arbeta med en policy för sociala medier.

– Självklart ska det finnas en respekt för yttrandefriheten, men man måste också veta var gränsen går för vad som får sägas.

Sammanfattningsvis säger sig /Operans ledningsgrupp/se allvarligt på händelsen. Den menar att Gademan brustit i omdöme och beklagar att han som medarbetare vid Operan agerat på ett sätt som kan uppfattas som kränkande.

Påföljden för det sexistiska påhoppet på Gademans Facebooktråd blir en erinran.

Vad det innebär är oklart. I pressmeddelandet skriver operachefen Lise-Lotte Axelsson:

– Medarbetaren har fortsatt förtroende i sin yrkesroll på Göteborgsoperan trots det inträffade.

Jaha.

Så är det alltid; synd att det kunde  UPPFATTAS som kränkande,  inte att det VAR kränkande.

Så lägger Operan skulden på den utsatte och skyddar sin dramaturg.

Känns det igen?

När det handlar om djupt sittande värderingar som kom upp till ytan.

Borde inte Operans ledningsgrupp var tacksam istället att deras dramaturg visar sitt rätta ansikte ?

Precis som GP:s skribent påpekade?

En genusvetare intervjuas i en av artiklarna.

Genusvetaren Lisa Lindén arbetar med jämställdhetsfrågor och har studerat teater- och operarepertoar ur könsperspektiv. Mellan 2004-2011 såg hon 40 föreställningar. En av uppdragsgivarna var Göteborgsoperan.

Lisa Lindén säger att det utifrån pågående debatt inte är mycket som har förändrats när det gäller skildringar av sexualitet:

- Just på Operan var ett återkommande drag i analysen att det var vanligt med en rå, manlig sexualitet där det förekom mycket sexualiserat våld mot kvinnor, ofta för att uttrycka en stämning i föreställningen. Kvinnor framställdes ofta som subjekt i form av prostituerade.

Göteborgsoperan har staten pumpat in miljoner i och Göteborgs kommun har bidragit såväl som länet till verksamheten.

Ska allmänna medel gå till att en verksamhet som har medarbetare med en kvinnosyn som objektifierar halva Sveriges befolkning? Är det ok?

Till en verksamhet som skyddar och upphöjer konstnärliga ledare såväl som enskilda medarbetare som har värderingar som en flashbackmobb?

Hur ska de kunna spegla en komplex verklighet? Och kvinnors del i  den? Glada prostituerade? Män som tar för sig?

Detta visar att vardagssexism är utbredd överallt.

Ingen verksamhet är skonad.

Den finns hos medelålders it-nördar, hos fotbollspelare, lärare, regissörer, operasångare, lastbilschaufförer, direktörer, poliser, ledningsgrupper , hos chalmersprofessorer som nyligen uppdagades här och här , osv.

Och att de som är sexistiska beskyddas. De är missförstådda, har utsatts för komplott, menade inget illa osv.

Vad är det som gör att Operans dramaturg så  självklart uppmuntrar att en kvinna behöver ett knull?

Och att en chefredaktör, tidigare sångare vid samma opera, nu en som ska spegla operavärlden,  gör samma sak.

Bröder emellan?

Finns det något som förenar så som lite "hederligt kvinnoförakt"?

 Som ett objektifierande av kvinnan som ett sexualobjekt?

Där tar alla bröder sig i hand över alla yrkesgränser , över alla nationsgränser, över alla  religionsgränser, över alla etniska gränser. Där finns inga gränser.

Så Göteborgsoperan tar lätt på det.

Det är ju bara lite vanligt kvinnoförakt, inget som ruckar på förtroendet. "Vi ser över rutinerna på sociala medier".

Men här kvinnosynen bär operans dramaturg med sig överallt, i varje möte med en kvinna, i varje uppsättning, hur en kvinna ska framställas, hur hon ska betraktas , hur hon ska titta och bli betittitad.

Hur kvinnan ska vara ett ting eller en människa.

Det här är  kultur som skapar och vidmakthåller urgamla  strukturer. De patriarkala strukturerna. Istället för motsatsen.

"Forskning"

I en artikel i DN redogörs för ett experiment där det framkom att män blir mer nervösa om de vet att den som betraktar dem är en kvinna.

Ur artikeln:

Den nya studien, gjord av forskare vid Radbound-universitetet Nijmegen i Holland, visar att kognitiv försvagning uppstår redan när mannen får veta att han ska interagera med en kvinna han inte vet vem det är.

Testerna visade att de kvinnliga studenterna inte påverkades av om observatören var man eller kvinna. De manliga deltagarna presterade däremot sämre när de fick veta att observatören var kvinna.

Så långt allt väl och hyfsat  intressant.

Sedan kommer den alltför ofta löjligt  förenklade slutsatsen.

Även om resultatet av studien på universitetsstudenterna inte har någon konkret förklaring, tror forskarteamet att den kan ses som en indikation på att män i större utsträckning än kvinnor anpassar sig efter potentiella möjligheter till parbildning.

Eftersom de studenter som deltog i studien var heterosexuella och unga, finns det anledning att tro att männen bettraktade sin kvinnliga observatör som en potentiell dejt, anser forskarna.

I princip allt män gör förklaras i sådana här studier med  att de "vill para sig" eller parbilda sig.

Varför nedvärderas män till bananflugor?

Resultaten i just den här studien kan ju tex  bero på att de här vuxna män är ovana vid att kvinnor värderar

dem analytiskt, medan de är vana vid att män gör det.

Eller, vilket är mycket troligt att kvinnor alltid är vana vid att bli värderade oavsett kön på den som värderas.

Och kvinnor är helt enkelt  mer vana vid att de blir värderade - alltid.

Eller något helt annat.

Skulle det varit annorlunda om man inte valt heterosexuella män?

Hur vet man säkert att de var det  förresten?

Vill inte kvinnor parbilda sig i lika stor utsträckning? Eller är det alltid fråga om ett tvång för kvinnor?

Dragna i håret till grottan?

Man blir ganska uppgiven när det å ena sidan ska anses att forskning är bedriven på en hög nivå

men å andra sidan så dras slutsatser på just grottnivå.

Det livet som format dessa män - och kvinnor - reduceras till en sorts stenåldersnivå, eller rättare sagt ett

ännu tidigare utvecklingsstadium, där djuret människan styrs helt av instinkter och enkla stimuli som .... amöbor eller ngt, för inte  ens bananflugor  är opåverkade av omgivningen helt och hållet.

Forskare av det här slaget tycks glömma det enkla faktum att om de vill förlägga människan till en instinktiv prehistorisk miljö, så kan inget ändra det faktum att  ungarna skulle dö om honan helt själv ensam skulle  fixa deras överlevnad.
För så är det hos arten människa:  ungomvårdnad är A och O, för den tidiga Homo S. Där är  mannen/gruppen med.   Sedan kan de "para" sig så mkt dom vill - om ungarna inte överlever, så är det  inte ett evolutionärt stabilt  beteende.

Kanske är det forskarna som är på bananflugenivå själva. Eller så har de ett syfte med att få män att bli "parningshubotar" ?  Och vem finansierar den här  "forskningen" - man börjar ju undra när det dyker upp
så krystade  förklaringar till konstiga studier.

Mansrollen

På samma sida följer två artiklar om mansrollen idag utifrån en teaterföretsällning.
De handllar om en teaterpjäs, dels uppsättningen av den  och dels om författaren till  pjäsen.

Ur artikeln

Mannen har många fördelar i dagens samhälle. Men han är samtidigt hårt bevakad och mansrollen är väldigt begränsande. Det menar 21-årige Victor Wigardt som spelar Leo i Riksteaterns kritikerrosade ”Järnnatt”.

Det handlar om hur män interagerar med varandra och hur  föreställningar om mansrollen får våldet att ibland uppfattas som en möjlig lösning på olika konflikter eller där något uppfattas som avvikande eller provocerande

Wigardt igen:

-När jag var yngre minns jag att jag blev anklagad för att jag hade flinat lite föraktfullt mot en kille som satt i en bil, och blev nästan nedslagen för det. Att vara kille handlar så mycket om att försvara sin heder.

Våldet finns hela tiden närvarande som ett latent hot. Därför känns det heller inte särskilt främmande. Våld betraktas som något långt mer normalt än att en kille har sex med en annan kille.

Som ung man är man så klart bärare av många privilegier. Men den rådande maskulinitetsnormen är väldigt begränsande, det är mycket man inte ska göra. Framför allt sådant som klassas som feminint. Det gäller att ha ett kroppsspråk som kan avläsas som maskulint.

I artiklarna funderas om och problematiseras mannens beteende.
Tanken är att den ska väcka ett resonemang om mansrollen och hur män  ser på våld och sexualitet.

Detta är finlir och osynliga band som styr oss. Så långt man kan komma från bananflugenivå.
Kanske skulle forskarna i  den ovan nämnda studie, gå mer på teater för att kunna tolka sina resultat?

Kvinnokroppen och politisk makt

En annat sätt att se på mannen är hans behov av makt och politisk kontroll över kvinnan i den pågående republikanska debatten på högerkanten i USA, där kvinnans kropp tycks vara det mest intressanta samtalsämnet.
Där är tydligen t o m bananflugeperspektivet för avancerat.
Där finns bara den heliga ande som gör kvinnan gravid.
Ordet spermie är strikt förbjudet att nämna.

En krönika i SvD tar upp en viktig aspekt.

Kvinnans stärkta ekonomiska ställning är för vissa ett oroande faktum.  När kvinnan får rätt till sin reproduktiva  hälsa så ökar hennes möjligheter till försörjning och oberoende. Kvinnan kan t o m tjäna mer än mannen i många fall.

Då blir kvinnans  frihet ett hot.  Och kroppen ska fängslas.

Men som tur är får kvinnor rösta.

Konklusion

Så människors beteenden, kopplat till  erfarenheter,  makt, kön , politik och  annat  är komplicerade ting.

Ingenting är lättförklarat och jorden är inte platt.  Och borde inte vara det ens för forskare.