/Tillägg 12 sep;  del av inlägget  behandlar att

I SvD  hetsar  ledare  mot främlingar och mot kvinnor. se nedan/

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-borde-prata-om-feminismen_6460944.svd

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/samma-gamla-djupt-forandrade-varld

http://www.dn.se/ledare/signerat/tio-ar-av-steroider

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kamp-mot-terror-ar-allas-ansvar_6459486.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kanslan-av-sarbarhet-finns-kvar_6458192.svd

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.719033-minskade-klyftor-motverkar-terrorism

http://www.gp.se/kulturnoje/1.719503-bella-stenberg-varlden-stannar-flera-ganger-om-dagen

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-borde-prata-om-feminismen_6460944.svd

För 10 år sedan  skedde terrorattackerna  i USA.

Det sägs att alla vet vad de gjorde när de fick beskedet om vad som hänt.

Händelserna har styrt världen sedan dess.

Det blev ett krig mot terrorn.

Och; det blev ett krig mot kvinnan.

Nu har även det  fått viss uppmärksamhet.

Överallt där kriget dragit fram har kvinnor drabbats värst.

I rapporter och artiklar  har  börjat skrivas om det. Litegrann och abstrakt.

Och framför allt långt bort. Inte berör det oss inte.

Men det har det gjort.

Både i praktiken och ideologiskt

Ideologin; nedvärderandet av kvinnan och det hårda språkbruket, har  påverkat praktiken.

Även i Europa och i Sverige.

Och kriget, det ideologiska, har skördat sitt offer här hemma.

Det är det som gör att man idag skriver om kvinnan på ett sätt som inte varit möjligt för 10 år sedan.

För 10 år sedan hade inte en grovt sexistisk polis fått behålla jobbet. Varken polisfack eller AD hade gjort det de gjorde för 10 år sedan.  Det är kriget mot kvinnan som möjliggjort det.

Facket och AD handlar i en kontext.

Idag görs kriget mot kvinnan legio; ett hårt språkbruk har brett ut sig och  man får förakta kvinnor öppet, Man tillåts göra det.

Man skriver artiklar med mer eller mindre öppet kvinnoförakt.

Det visas  i ledare och krönikor.

På 10 år har det hänt något.

Sajten Flashback startade 1999 . Det är nu ett institutionaliserat kvinnoförakt och kvinnohat utan något motstånd från någon.

För nästan 10 år sedan skapade Flashback Media Group, grundat av sajtens ägare, prostitutionssidor där kvinnor kunde köpas.

Så sajten har stått för affärsidén att kvinnan exploaterade som ett objekt, en vara, ett djur. Män erbjuds att mötas i sitt kvinnoförakt och hetsa varandra.

Så skapas kundunderlag och mer pengar genereras till ägaren.

Genialiskt eller hur?

Flashbacks ägare har fått mycket draghjälp av 10 sep.

Ägaren har tjänat pengar på att skapa och underhålla ett kvinnoförakt.

Man ska inte glömma vad Flashback gjort med en hel generation av unga av män och hur de även påverkat journalister under hela denna tid.

Men även på andra ställen som ingen tänkt på har utvecklingen tagit en väg man inte hade hoppas på för 10 år sedan.

I radions stora samhällsprogram Studio 1 är kvinnor med när det

talas om mammor, skilsmässa och om den svenska tanten.

Då kallar man det ett kontroversiellt inslag.

Sedan tar männen över igen, vardagen, ekonomin, krigen, världspolitiken.

De  riktiga arenorna.

I TV har hemmafruar tagit över.

SVT skildrar starka kvinnor i en serie om deras berömda  män.

Män dominerar programmen i nöjesdelen totalt.

Ingen strukturellt granskning av den egna verksamheten sker.

Man gömmer sig och hukar och tror att man inte deltar i kriget mot kvinnan

Och medias kommentering.

Där blossar kriget mot kvinnan blodfullt och effektivt.

Utan hämningar vad som skrivs eller får skrivas.

Nu har media yrvaket vaknat upp.

Man börjar prata om hat.

Men inte om allt hat.

Ett hat får inte nämnas: hatet mot kvinnan

En effekt av kriget mot kvinnan.

AB har drivit könskriget i krönika efter krönika, artikel efter artikel, debatt efter debatt.

Man har vältrat sig i det och som pliktskyldigast ibland sagt usch! och fy så hemskt!, men fortsatt igen.

Man har till och med startat en tidning Wendela, som ska vända sig till kvinnor men som har  använts som en förevändning för att kunna fortsätta kriget mot kvinnan obehindrat i kommenteringen.

Ett effektivt vapen. Kvinnan blir sin egen fiende.

I DN hade man redan en strategi så kvinnohatet kom väl till användning.

Där skriver man idag om kvinnors brott där både män sätter agendan för anklagelsen, är domare och bödel.

Kriget mot kvinnan i rikets största tidning.

Det hade inte kunnat ske om inte 11 sep inträffat.

I SvD* hetsar  ledare  mot främlingar och mot kvinnor.

Men bara det förstnämnda har fått uppmärksamhet och väckt indignation.

Det andra kan pågå än idag utan problem.

Där försvarar man till och med extremt kvinnohat med att kvinnor vill ha det så.

Så vänder man kvinnor mot kvinnor.

Det effektiva vapnet.

Kvinnor ska bekriga sig själva.

*/tillägg 12. sep; tänk att detta skulle besannas så tydligt dagen efter 10 års minnet av kriget mot terrorn och kvinnan med en extremt kvinnofientlig ledare/

Även i Europa har de unkna vindarna dragit fram till kvinnans nackdel.

Kvinnohandeln ökar och prostitutionen är utbredd, sexindustrin bestämmer orden som ska användas , kvinna som blir vara dag efter dag i orden, och normaliseringen  syns även här hemma.

"Feminister" vänds mot feminister.

Abortfrågan sätts under lupp.

Samma unkna vindar har nått Sverige,

Vi verkar i samma kontext.

Kriget mot kvinnan fortgår.

Kvinnan och kvinnokroppen är ett slagfält på ett sällan skådat sätt efter 11 september 2001.

Sexualisering eller övertäckning. Vad ska gälla? Alla tycker till.

Ingen förstår att de därigenom själva också deltar i kriget mot kvinnan.

Män med makt får bestämma vilka ord som används, vilken sanning som ska gälla .

Kvinnan ställer upp som alibi; så som vanligt, kvinnor vänds mot kvinnor.

Det mest effektiva vapnet i den kampen.

På TV visades attackerna mot tvillingtornen.

Där inleddes kriget mot terrorn,

I nästa scen, under tystnad, faller tornen samman.

Tystnad råder också om kriget mot kvinnan.

När medias kommentering öppnas igen, efter en tids kontemplation och återhållsamhet över kriget mot terrorn så har ingen motsvarande  tanke  ägnats åt kriget mot kvinnan.

Det kommer vi återigen att se öppet.

Så länge tystnaden om detta krig råder.

En intervju i DN med Barbro Hedvall angående en kommande bok om kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige.

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/de-bortglomda-pionjarerna

Man kan konstatera att precis samma argument som användes då mot kvinnor används än idag på nätet;  i bloggar, på sajter  som flashback och i medias kommentering.

Motkrafterna mot jämställdhetskampen är starka idag.

Det beror på två saker.

Det ena är nätet som har inneburit en renässans för de krafter som vill behålla och stärka manliga privilegier.

Bloggen har tidigare skrivit om kampen för  kvinnlig rösträtt och för politiska framgångar.

Här följer ett utdrag ur följande inlägg publicerat 8 mars i år.

http://shedlight.bloggplatsen.se/2011/03/08/4794808-den-svenske-jamstallda-mannen-och-livradda-natman/

******

När kvinnorörelsen i Sverige  krävde lika rösträtt hade män med makt en enastående uppfinningsrikedom för att motbevisa kravet.

Kvinnan var:

omogen

okunnig

eftersom hon traditionellt vistades i hemmet så fick hon inte den vidsyn som krävdes för att kunna rösta rationellt.

Man anförde:

biologiska skäl

hygieniska skäl

medicinska skäl

Och som kronan på verket:

moraliska skäl,  att blanda män och kvinnor i riksdagen, vem vet vad som kan hända.

Att det skulle var ett skäl till  att endast kvinnor skulle finnas i riksdagen  - till det räckte inte fantasin.

Lustigt nog framförs i stort sett samma "argument" idag i jämställdhetsdiskussionen från nätmännen- ett sekel senare...

Men även då framförde  maktens män, eliten i samhället, professorer, riksdagsmän, läkare, på fullaste allvar dessa argument. Utredning efter utredning om det olämpliga att kvinnan skulle få rösträtt framlades.

Med andra ord: det fanns ett allmänt kompakt motstånd mot kvinnlig rösträtt, kvinnan dög inte till att rösta.

Men ute  i Västeuropa hände saker; kvinnorörelser stred överallt för sin rätt.

I England dog suffragetter  för polisers våld.

Och  svenska kvinnor hade i hungerkravallerns stridit för sina barns överlevnad, kvinnan hade visat att hon kunde strida om hon behövde.

Maktens män var rädda, nej de var livrädda för att svenska kvinnor skulle bli militanta.

Då som nu.

För är det något som hånas idag är det stridbara kvinnor.

Orsaken stavas 2010-talet precis som 1910-talet: RÄDSLA.

Svenska kvinnor fick rösträtt, inte för att de borde ha det, utan av fruktan från maktens män. Det har dom nog inte glömt.

Så kvinnan  kunde bli en del av politiken.

1921 blev 1% av riksdagsmännen kvinnor.

Men ända från början bekämpades kvinnorna i politiken, de hölls aktivt utanför männens nätverk.

1930, 1940, 1950-talet -  decennierna förflöt.  

Efter 50 år 1960 var andelen uppe i endast….10%

Sedan kom 70-talet.

Med den nya kvinnorörelsen.

Då först steg deltagandet i riksdag och kommuner markant.

Det stod still i 50-år till kvinnor själva reagerade. Inte männen.

Inte undra på att männen med makt är rädda för kvinnor som strider.

Klart att dom ska vara.

Då blir det ju förändring.

En bloggande polis återfår jobbat.

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2553037/fel-att-avskeda-bloggande-polis

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.717355-bloggande-polis-far-tillbaka-jobbet

http://www.dn.se/nyheter/fardigjobbat-for-polisbloggare

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bloggande-polis-far-tillbaka-jobbet_6449008.svd

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4687903

Det gäller hans yttrandefrihet, som det kallas.

Men gör det verkligen det? 

Är det inte något annat som synligggörs här?

Det gäller ett arbete -  inte en yttrandefrihet.

Den kan han behålla.

Men han skulle inte fått behålla jobbet.

Hade AD fattat samma beslut om denne polis skrivit lika nedlåtande om färgade eller judar?

Knappast.

Då hade det funnits  ett helt annat socialt tryck, kvinnor kan man smäda;

det är så vanligt.

Slutsatsen:

Det är ok  att vara sexistisk som polis.

Facket försvarade honom.

Själv hävdar den bloggande polisen enligt uppgift att han skämtade.

Det går alltid an att säga det och bli trodd när det gäller kvinnor som kränks. Då "skämtar" man alltid. Om och om igen.

Man menar inte det  man säger eller skriver - egentligen.

Naturligtvis skitsnack.

Hur många kändisar, politiker,  journalister, kulturskapare  får vara sexistiska utan problem? De t o m hyllas i olika sammanhang,  kallas genier.

Är de däremot rasistiska åker de ut i kylan.

Den här polismannen väljer med berått mod att skriva sådant som förstör för andra poliser och som är förödande för förtroendet för polisväsendet i allmänhet.

Hur kunde han välja så?

Frågan är kanske vilka normer som fanns runt honom  under alla de år han varit  polis.

Hur har denna polis och de som jobbat runt honom bemött kvinnor?

Alltså; en  polis som ser på kvinnor som något sexuellt har varit i tjänst under en längre tid och får nu återgå i tjänst.

Men han kommer sannolikt inte ha med allmänheten att göra - direkt.

Men en sådan här polis skulle aldrig ha blivit polis från början.

Det säger också något övergripande om samhället.

Det är illa att han blev polis, men det är också illa att AD valde att anse sexism och kvinnoförakt  är hans rätt oavsett vad man väljer att kalla det.

Det är en värdering från AD:s  ledamöter  som är obehaglig.

I Expressen skriver  Marteus om fejkade mödomshinnor.

Sabuni anser att det är fel att unga flickor får rådet att skada sig själva för att upprätthålla en myt.

http://www.expressen.se/ledare/1.2551310/ann-charlotte-marteus-fyrkantigt-om-oskuld-sabuni

Självklart är det så, ingen i svensk sjukvård ska lära ut självskadebeteende med uppsåt.

För att upprätthålla en myt.

Myten om den manliga sexualiteten som norm.

Den bygger från början på samlaget som en våldsam handling.

Man blöder inte för att man är oskuld utan för att samlaget sker våldsamt.

Därifrån kommer myten, mannens rätt att vara våldsam  mot kvinnan i samlaget.

Kvinnan hinner inte och får inte förbereda sig fysiskt.

Det är underordnat.

Det bygger  på en patriarkal förestälning om vad sexualitet är och ska vara.

Så förs den vidare från generation till generation.

Kvinna ska blöda av våldsamt sex.

Det handlar inte om en oskuldsblödning utan om våldsamt-sex-blödning.

Där uppstod myten.

Det är här samhället ska  hjälpa ALLA unga kvinnor att få kunskap om sin rätt att delta i sexuellt umgänge på sin, kvinnans villkor, och inte att bara vara en docka som penetreras av en myt om manlig sexualitet.

Det är förvånande hur man fortfarande ensidigt definierar sexualiteten.

Även i  svenska media.

Dagligen finns de artiklar som i språkbruket och i andemeningen utgår från mannens sexualitet.

Det sitter i  ryggraden , hos de som skriver artiklar  och de som läser.

Så upprätthåller vi myten hela tiden.

Vi lever i den stora sexlögnen.

Något enstaka försök att visa att vi lever i falsk värld , bemöts med en ilska och ett frenetisk hat som om vissa män  ansåg att de var hotade till livet.

Så upplever de sin rätt att definiera sexualieten , en fråga om liv och död.

Hur upplever då kvinnor och flickor, globalt , att ta konsekvenserna av den förhärskande makten om sexualiteten? En fråga om liv och död.

Ja ibland är konsekvenserna det. Även i Sverige.

Denna föreställningen  om sexualiteten  drabbar mer eller mindre alla kvinnor och flickor.

Det drabbar småflickor  - om 10 år.

Det är ett stort samhällsproblem att lögnen;  om vad sexualitet är,  upprätthålls dag efter dag.

Utan större protester.

I SvD om en SIFO undersökning de själva låtit göra om vilka som vill ha kommentering.

http://www.svd.se/kultur/lasare-vill-kunna-kommentera_6444146.svd

Först om "opinionsundersökningar":

SIFO är ett vinstdrivande företag. De är beroende av sina beställare för att få nya  uppdrag.

Urvalet är här 1000 personer och de ringer till de får svar.

De som inte svarar brukar ersättas av andra för att det ska bli billigare och så man kan dra ner på urvalet. Men så gör man inte tillförlitlig statistik.

Det är också av yttersta vikt hur man ställer frågorna, så att de inte kan missuppfattas. Hur ställde de frågorna här? Det står inte i artikeln.

SvD är känt för sina hatiska kommentarer.

De omtalas  även på forumet flashback för att man numera kan skriva vad man vill där.

Nu skriver de i  stora rubriker/ se tillägg/om att de skulle vara flest barn  - unga kvinnor mellan 15-29 år som är positiva till kommentering.

Men...

...VAR I ALL SIN DAR FINNS DOM I SVD:S KOMMENTERING?

Är det dom som skriver att kvinnor som gör abort är mördare?

Är det dom som tycker att kvinnojourer är av ondo?

Är det dom som svartmålar boken Happy Happy,  om  kvinnor som kan må bra efter en skilsmässa?

Är det dom som är "de starka reaktionerna" mot att unga utsatt flickor och kvinnor i prostitution ska få hjälp?

 Är det dom som skrev ner "Anna" som blev våldtagen i Grekland?

Är det dom som som gläds över  att DSK slapp åtal?

Är det dom som tycker att de ska ha rätt att köpa kvinnokroppar?

Är det som som var vansinniga på nätverket Hilda?

Är det dom som tycker att kvinnliga  badmintonspelare ska ha kjol?

Är det dom som vill att "lilla frun" ska stanna i hemmet och ta hand om barn?

Var det dom som hyllade åklagare Hillegren när han ville göra våldtäkt i nära relationer till ett etikettsbrott?  Som skrev sånt som "Hillegren för President"?

Är det dom som gör att om man försvarar kvinnors rättigheter  får 10-15 disqus-svar på varje inlägg från arga, föraktfulla personer.

Är det dom som skriver om "manshatet" och om  "rabiat-elit-statsfeministerna" i varannan kommentar?

Kära nån då.

OCH:
Var det dom som gjorde att SvD:s egen debattredaktör skrev följande mailsvar till bloggägaren  2009 som förklaring  att man valde att inte öppna en artikel om kvinnojourer.

Tyvärr så finns det vissa ämnen där kommentarerna ofta spårar ur, och då vi inte kan ha kommenteringen påslagen vilket vi tycker är tråkigt på många sätt. Vår ambition är ju att det mesta på sajten ska gå att kommentera, men tyvärr går inte alltid det.

Då, på den tiden,  då kunde  SvD  inte ens öppna våldtäks- och kvinnojoursartiklar för att de spårade ur.

Då för knappt två år sedan.

På två år har hatet blivit "normalt" .

Vardagsmat.

Nu är "urspårningen " legio.

Nu är unga flickor och kvinnor  de som är mest "positiva". Till vad?

Tänk  annars vad 15-29 åringar måste hata och förakta  sig själva i kommentering. Då  kanske det är  bäst att uppmärksamma myndigheter  på svenska flickors och unga kvinnors enorma självhat i tidningarna. För skriver de så här om sig själva är det ju alarmerande för deras hälsa.

Eller så är detta ett ideologiskt använt resultat som inte har  att göra med den kommenteringskultur som finns.

Eller, vad är vitsen med denna rubrik?

/tillägg 0040: artikeln ligger nu brevid huvudartiklarna, med rubriken att unga kvinnor är mest positiva till kommentering nedragen till en normal text/

***

Exempel från SvD i tidigare inlägg:

http://shedlight.bloggplatsen.se/2011/04/09/5070895-var-finns-de-svagas-reaktion/

http://shedlight.bloggplatsen.se/2010/10/23/3806498-abort-och-morkerman/

http://shedlight.bloggplatsen.se/2010/09/22/3615653-svd-hillegrenarna-och-helt-ratt/

http://shedlight.bloggplatsen.se/2010/09/14/3563332-vilka-hyllar-hemmafrun/

Två journalister, Maria Sveland och Katarina Wennstam,  har givit ut en bok där tio kvinnor skriver om sina skilsmässor.

 http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.713963--vill-starka-de-som-skilt-sig-

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.712825-malin-lernfelt-inte-sa-happy-for-barnen

/Tillägg 8 sep. Idag recenserar Nina Björk boken. En recension som skiljer sig.

Från de som synts tidigare.  Hon skriver bl annat:

"Den vilar på upptäckten att även om vi känner känslor var och en av oss i våra individuella kroppar är det känsloregister vi väljer ur inte individuellt. Det finns outtalade regler för hur vi ska känna i olika situationer. Till exempel att vi ska beklaga och inte välkomna en skilsmässa"

Hon visar att hon i alla fall, förstår vad boken egentligen handlar om.  /

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/happy-happy--en-bok-om-skilsmassor

Ursprungligt inlägg fortsätter:

Avsikten med boken är att visa att det inte behöver ses som ett misslyckande att ha genomgått en skilsmässa.

Utan att det snarare ska ses som en utveckling i livet.

Det är bra.

Det är bara några decennier sedan som att "ha skilt sig" var oerhört stigmatiserat.

Det sågs som som en skam att vara frånskild.

Man kallade kvinnorna, mammorna,  för det -  frånskilda.

Som om de var avstötta från en gemensam samhällskropp.

Naturligtvis överfördes denna skam till barnen; samhället stigmatiserade även  dem. Som om de, barnen,  var en del av samhällsskulden. Man tittade lite sorgset på dem.

Den ensamma mamman med de ensamma barnen.

Idag är det inte så.

Skilsmässa är vanligt förekommande.

Men fortfarande idag beskrivs skilsmässan som ett  misslyckande.

Därför är den här boken oerhört viktig med sitt budskap.

Även för barnen.

Men av någon anledning tillskrivs de båda journalisterna utsagor de aldrig sagt.

Som att barn blir lyckligare av skilsmässor.

Varför väljer krönikörer att misstolka avsikten med  boken så?

Vad ligger bakom det?

Är det för att man inte hittar något i boken att anmärka på , så då måste man hitta  på något?

Extra märkligt är det när  när GP- krönikören skriver

"Varenda unge vill (om de får välja) träffa både mamma och pappa varje dag."

Så generaliserande och lite klumpigt skrivet .

För det blir lite hånfullt mot de som far illa. Inklusive barn.

Konstigt att en norsk författare som skrivit tegelstenar om sitt livs kamp, höjs till skyarna när han skriver att han tänker sig bort från sitt äktenskap, till en 1800-tals mans frihet.

Då är det ok att vilja bort.

Är det för att han är man?

Är det en förklaring till att man nu skriver ner den här boken?

Skriven av kvinnor, om kvinnors frihetskänsla.

Sen finns ju den ogranskade organiserade mansrörelsen.

Med internationell bakgrund.

Med samma familjeagenda som  hos extrema religiösa fundamentalister.

De med antingen kristna eller muslimska förtecken; de  är i grunden precis lika patriarkala i sin uppbyggnad.

När man läser vad den kristne  konservatisten, KD politiker,  skriver i SvD så förstår man att tidningen  Kristdemokraten är omtyckt av den organiserade mansrörelsen i Sverige.

För där hyllas den allt som oftast.

Samma tankegods.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skilsmassor-ger-ett-svagare-samhalle_6438172.svd

Skilsmässor skapar ett svagare samhälle.

Svagare?  Vilket märkligt  ordval.

Svagare utifrån vems persektiv?

Den här artikeln andas unket förakt för den kvinnokamp som har givit kvinnan rätt till skilsmässa. En kamp som fortfarande förs i delar av världen där den rätten endast tillkommer mannen.

Det blir uppenbart vad kristna konservatister tycker, där de gör gemensam sak med den organiserade mansrörelssen:

Äktenskapet blir kontroll. Av kvinnan.

Oavsett hur äktenskapet är, hur ojämställt, hur mycket ansvar för hemmet och barnen kvinnan får ta ensam, och  i de fall  det förekommer misshandel och övergrepp mot kvinnan  - eller barnen - ,  så ska kvinnan ,  hustrun,  stanna.

Inte Happy Happy, utan  Force Force.

Och skulle kvinnan lämna hemmet för att undslippa  misshandel och övergrepp, så ska hon inte ha några kvinnojourer att söka sig till.

För de är av ondo.

Skulle det dessutom förekomma övergrepp mot barn så använder man den importerade kvasiteorin  PAS. 

Så det är en väl genomtänkt handlingsmanual. 

Men det verkar som om media är okunniga om den rörelse som vill förkväva kvinnan dess rättigheter,  på alla områden.

För  här går de olika krönikörerna i mansrörelsens ärende. 

Man kan ju  i alla fall hoppas att de vet om det.

För än så länge får de ju vara kvinnliga krönikörer. Mansrörelsens mål är ju att kvinnan ska var hemma och utöva  i sin "biologiska " roll som maka och mor och stå under mannens  "beskydd".

Naturligtvis svartmålas allt som de här två journalisterna står för.

Alla kvinnor ska skrämmas bort från denna "rabiata elitfeminism".

Som det kallas oupphörligen när kvinnors liv diskuteras ur någon frihetligt aspekt.

Och i SvD syns i kommenteringen att kvinnokonservatisterna är ute.

De som brukar kallas "läsarna".  Några exempel:

"Det finns dock slappa, omoraliska och reklamförgiftade föräldrar som separerar helt i onödan./ Det bästa för barnen är naturligvis kärnfamiljens väsen. Det sammanhållande kittet för ett välfungerande civiliserat samhälle."

"När par väljer skilsmässa för att sexet inte fungerar eller att känslorna inte var som för tio år sedan är egoistiskt och helt vidrigt mot barnen i relationen"

Lägg märke till uttrycket i den sista kommentaren, det är ett väl använt uttryck från mansrörelsen.

Dom älskar när någon "ryter till" och talar om hur det ska vara.

Eller egentligen  talar om hur det var, när män hade alla privilegier i behåll.